Julen hemma på Kubikenborg, 50-tal

Nu är det dags att minnas jular förr, när vi bodde på Ögrensvägen. Under oss bodde familjen Carlsson. De var en naturlig del av julfirandet.Hur märkte man ute att det var jul? Vilken skillnad! En julstjärna i papp. Men inga elljusstakar i fönstren. Vi hade flerarmade stakar för stearinljus och några enarmade. Men bara för innebruk. Många hem pyntades med girlander, men de sträckte sig inte ut genom ytterdörren. Där låg granris, de nedersta kvistarna av granen, som pappa ”räddat” ur skogen. Vår julgran placerades ibland vid ett fönster och kunde ge ett svagt sken utåt. Julen var mörk utomhus och det blev en stark kontrast mot inomhus. Jag minns kallt och snö ute, ljust och varmt inne. Värme från ljus och den öppna spisen. Mammas vedspis hjälpte också till. Granen hade aldrig samma plats i våningen. Mamma var en fena på att möblera om. Hon stökade själv runt med möblerna. En matta gjorde underverk, när det tunga pianont skulle flyttas. Pianot var en viktig möbel. Hon som växt upp med en familj där alla spelade och sjöng, samlade runt ett piano. Ack vad hon bedrog sig, när hon försökte med oss barn. Hon slog upp sina noter med barnvisor och försökte få oss att ta ton. Men det blev solosång.

Familjen Carlsson var alltid med oss på julafton. Vi fick julklappar av dem och vi gav något tillbaka. Jag gav ofta något egentillverkat, en duk, pannlapp eller julprydnad eller något annat slöjdat alster. När vi vaknade på julaftonsmorgonen låg det en första julklapp vid sängen. Det var något som kunde hålla oss sysselsatta under dagen, så att de vuxna kunde stöka ifred. Det var förstås mamma som stökade, pappa var aldrig i vägen i köket eller bland andra dåtidens kvinnogöranden. Han hade ett favorittalesätt på söndagarna efter middagen: ”Nu drar mamma sig tillbaka, så tar far och barnen hand om disken”. Vet inte hur han tog sig ur det, men det hände aldrig. Det var alltid mamma och jag som skötte disken.Det kom en tomte ibland. Jag tror det var farbror Calle. Han lämnade in en säck med klappar och gick ner till sig och kom upp ganska snart. Det var ofta böcker i klapparna. Min favoritjulklapp ett år var boken ”Nalle Lufs i farten”. I skolan fick vi rita vår bästa julklapp och jag har bevarat en bild med Nalle Lufs på. Annars skulle jag inte komma ihåg den boken. Mamma tyckte om dockor, så ofta blev det en docka med kläder. Pappa bidrog med docksäng och dockskåp. Jag tittade inte åt brorsornas klappar, för jag minns inte vad de fick. Säkert böcker till dem med. Och frimärken och en gång kommer jag ihåg att någon fick ett ”mekano”. Det var stort att få, därför minns jag.

När det gäller julmat, har det inte hänt så mycket. Vi fick ungefär detsamma som idag. Med den skillnaden att det var inte tal om att välja bort något, som jag gör idag. Risgrynsgröt fick namnet ”puckelgröt” av oss barn. Den är inte lätt att äta, den behöver tuggas och det känns inget vidare. Ingen gröt man måste tugga slinker ner i min strupe. Om den förädlas till ris á la malta går det bra, eller som saffranspannkaka. Det var fler kaksorter då och inte så vanligt med saffransbröd.I trädgården hade vi många bärbuskar, särskilt många krusbärsbuskar. Några buskar hade stora blåröda krusbär. De liknade plommon. För fina att göra sylt av, så mamma konserverade dem och de blev till efterrätt vid högtidliga tillfällen, som till jul. De serverades med grädde. En annan favorit var hemgjord glass. Vi hade ett stort kylskåp och i det fanns ett litet kylfack med en plåtlåda. Där gick det att göra glass. Den var himmelskt god, har aldrig ätit någon liknande sedan. Den var alldeles gul och lite kornig. Mamma gjorde den till födelsedagar och till jul.

Pappa var en flitig kyrkobesökare och barnen skulle följa med. Till jul var det många besök i kyrkan. Julottan var roligast. Kyrkan proppfull med folk. Ibland kunde jag gå dit med något nytt på mig och då kändes det lite extra. Vid bänkraderna i mittgången var det levande ljus och en gång blev det lite för trångt vid uttåget, så min kappa blev svedd i ryggen. Vid många högmässor fick vi sitta på läktaren och det var lite friare där. Nere i kyrkan fick man inte vända sig om utan bara titta framåt. Efter kyrkobesöket blev det ”kyrkkaffe” hemma. Den fikastunden gjorde mödan värd att gå i kyrkan. Ingen tv att anpassa sig till, inget särskilt radioprogram att lyssna på, ingen dator, ingen mobil! Då fanns tid att leka! Vid de större helgerna kunde det råda ett visst utegångsförbud. Annars var den naturliga samlingsplatsen ”Parken”. Den har alltid hetat så och nu vet jag varför! Vi har satt upp en skylt vid det som är kvar av den och där kan man läsa att det en gång var en tivolipark där! Ett gammalt foto visar hur den såg ut.Hur såg ”vårt” hus ut? Det finns kvar än idag, trots att nästan allt av vårt Kuben är utplånat. De som äger det har ändrat en hel del. Bland annat gjort vindskupor. På baksidan finns det urgamla äppelträdet kvar.

Ann ”Nella” Fredbäck