Fläsian, Lasse berättar mm

Fläsian, namnet är en bildning av det fornnordiska namnet fles skär som ligger i vattenlinjen och ofta översköljs. I pluralis – flesjar- som sedan blev Fläsian.

Bild från 1950-tal
Bild från 1911

Det var egentligen udden ner vid badet som som var Fläsian från början, men  blev hela “områdets namn.

I boken Sundsvalls Naturguide, utgiven av Sundsvalls Kommun 2007, finns att läsa följande:
“Fläsians havsbad söder om Kubal är geovetenskapligt intressant med en levande bildning av en tombolo.
Tombolo är en sand- eller grus avlagring som bildas genom att vågor och strömmar spolar upp material som bildar en förbindelse mellan en ö och fastlandet eller mellan två öar.
Faktorer som bidrar till Fläsians värde är att det är en tydlig tombolo och att det fortfarande är en pågående geologisk process, vilket är mindre vanligt.”

Fläsian, området strax söder om Sundsvall, var en del av Skönsmon och tillhörde en gång Kubikenborgs skolas elevupptagningsområde. Idag finns ett fåtal bostäder kvar, då de flesta hus revs för att ge plats å E4 syd.

Det är många Sundsvallsbor som minns Fläsians glansperiod, med serveringar, badhytter, simskola, minigolfbana och en fin lekpark mm.
Har Du minnen härifrån, skriv gärna till oss och berätta. Läs nedan om Lasses minne från Fläsian.                                                          //Ewa Eriksson 2018  ewaer@telia.com

Bild från 1950-talet. Foto: Sundsvalls Museum

…………………………………………………………………..

Minnesbild över området söder om Kumo (åren i mitten av 50 och 60-talen) 

Sammanställt av Lasse Lundberg, Fläsian, 2011-10-25. 

Området söder om Kumo, Norrbacka och Fläsian beboddes av många barn som alla gick på Kubenskolan.
Vi åkte Njurundabussen med busskort som vi fick av skolan.
Söder om Kumo fanns det bara ett hus. Han var biodlare och hette Wikell eller Wiksell, som bodde mellan Sundsvalls Havsbad och Norrbacka, som i huvudsak var ett område med sommarhus för de lite mer prominenta familjerna från Sundsvall.

Här bodde på somrarna veterinär Forsberg och bilhandlare Ejehorn (Studebaker) med flera, minnet sviker. Den största byggnaden på Norrbacka var Cafe Blå Porten med restaurang och utedansbana. Cafe Blå Porten försvann vid en våldsam brand i början av 50-talet. Sjökapten Toklin hade sjötomt och ett vitt hus som fortfarande står kvar och inom det området finns ytterligare några hus. Mitt emellan Norrbacka och Fläsian norr om “vägspärren”, hade bokhandlare Suneson sitt sommarresidens, stort hus med vacker trädgård, stor äppelodling där det var populärt att palla äpplen.

Fläsiabadet med restauranger, hotellverksamhet (Annexet), camping och badplats var ett väldigt populärt utflyktsmål och vad jag minns är rekordet 5000 besökare en söndag i slutat av 50-talet. En av restaurangerna serverade varm mat och hade fullständiga rättigheter.
Många är vi som lärt oss simma på Fläsian. Varje sommar var det simskola för alla barn som anmälde sig och det avslutades ofta med att man simmade 200 m och fick simborgarmärket,olika färger för varje år.
Det var ett hiskeligt arbete att på våren lägga ut och förankra bryggorna, sedan när hösten kom skulle allt upp igen.
Lite längre ut ca 100 m från den fasta bryggan fanns det en förankrad flotte, 2 x 3 m, när man skulle ta simborgarmärket fick man simma fram och tillbaka till flotten. Ofta gick det vågor därute så det kunde vara lite besvärligt. Jobbigt var det i alla fall.
Alldeles vid början av holmen fanns det gymnastikredskap, romerska ringar, barr och räck. Där satt det alltid många flickor och spanade i alla atleter som tränade där.

Campingplatsen och kioskverksamheten arrenderades av olika aktörer och den som bjöd mest fick arrendet. Många sommararbeten skapades vanligtvis till sommarlediga skolungdomar.

Till Fläsiabadet gick det bussar med barn från “stan” som kallades badresorna. Inom området fanns det matbespisning och sovsalar speciellt för dessa med anställd personal som fungerade som dagens förskolepersonal.
Södra badviken “pissviken” disponerades av badresorna, men eftersom det var långgrunt och dyigt var viken inte populärtrots att vattnet var varmare där.
Inom badområdet fanns speciella “badhytter” omklädningsrum där man fick hyra en nyckel så man kunde låsa in sina kläder och värdeföremål en dam- och en herravdelning (röda och blå dörrar). Det fanns flera kiosker med försäljning av glass och karameller.

Fläsiabadet
Foto: Sundsvalls Museum

På “holmen” fanns det en minigolfbana med 18 hål och en bastu som var väldigt populär bland brottare som ville tappa några kilon inför en match. Kiosken på holmen serverade mest glass men även enklare maträtter fanns. Där sålde ibland Sven Hultman glass, ofta på stranden med låda på magen.
Många kanske kommer ihåg “solskydden” som man kunde använda som ryggstöd eller bygga sig ett eget revir med 3 sidor.
Vi barn använde “solskydden” till att bygga kojor med väggar och tak, om vaktmästaren såg detta fick vi bassning.

Vi var många som sommarjobbade på Fläsian. Arbetet i bastun var både ansvarsfullt och tungt. Vi tog betalt, sågade och högg ved. Vi som jobbade var Christer Johansson, Kent “Kegga” Hult, Sverker Sundström och jag Lasse Lundberg och säkert några fler som jag inte kommer ihåg.
Latrintömning och tömning av sopkorgarna inom området var något som vi helst inte arbetade med men det ingick i det totala. Sopkorgarna tyckte vi om därför att det fanns många flaskor att ta reda på, både spritflaskor och läskflaskor fick vi pant på. Lite besvärligt var det dock att frakta tomglasen till pantstället men vi gjorde allt för att få några extrainkomster.
Arne Grufberg kom med häst och vagn för att hämta soporna, lastningen utfördes av oss sommarjobbare.De vaktmästare jag kommer ihåg var Sven Nyman, Kalle Rönnström, Herman Höglin och Ingvar Andersson. Den senaste vaktmästarbostaden finns fortfarande kvar vid stranden nedanför nuvarande campingen, det är det enda hus som finns kvar från förr.

Inom Fläsian fanns det ca 43 hus varav 31 var villor med fast boende övriga sommarhus.
Fläsian är delat av E-4an dåvarande riks 13, på övre Fläsian bodde ca 14 på och ca 17 på nedre sidan av vägen. Alla hus på övre Fläsian är nu rivna men på “nersidan” är vi 10 familjer som fortfarande bor kvar, vi är flest på Hallonstigen men 2 fast boende finns på Norrstigen och en på Nyponstigen. På Norrbacka bor det också några, 2 eller 3 som verkar vara fast boende.

Eftersom det inte var många som hade bil och således inte kunde åka och handla fanns det en Konsumbutik på krönet av riks 13 med paketutlämning och möjlighet att handla allt från matvaror till spik, Konsum 5:an. Ofta fick man mammas portmonnä med en lapp som man lämnade till expediten och så var det bara att vänta en liten stund så var allt klart och man kunde kånka med varorna hem.

Berättat av Lasse Lundberg

………………………………………………………………………………………..

En film med Sverige premiär 1911-10-05

När jag sökte information om Fläsian på ”nätet” hittar jag följande historia gällande en filminspelning på Fläsian.

Filmen hade premiär i Östersund den 5 oktober 1911, men totalförbjöds av svenska filmcensuren den 29 december samma år.

Enligt programbladet bygger denna komedi på en “sann” historia som vandrat runt i den svenska dagspressen. Programbladet berättar historien sålunda:

“Från Fläsian (Norrlands Mölle) berättas följande näpna historia, hvilken nyligen gjort sin rond genom en stor del af den svenska tidningspressen.

En varm eftermiddag kommo tre herrar från Sundsvall promenerande nedför den buskbeväxta stranden vid Fläsian i akt och mening att ta’ sig ett mer eller mindre välbehöfligt bad i det svalkande Bottenhafvet. När buskaget börjar glesna och strandens sand skymtar fram, få de se en syn, som gör dem föga glada. Bakom en albuske sitter en man med en stor kikare energiskt riktad mot hafvet, där några unga gracer tumla om i böljorna. Undrar någon på att de promenerande herrarna blefvo moraliskt upprörda. Krigsråd hölls. Man beslöt öfverraska och gripa mannen på bar gärning, näpsa och afpollettera honom.

De tre smyga sig fram mot missdådaren och en af herrarna höjer sin stämma för att ge honom på pälsen. Hastigt tystnar han emellertid, kikaren försvinner från den sittandes ögon och man igenkänner i denne en icke alldeles obekant — vi kunna ju kalla honom X. — Tablå! — Något vidare blef det inte af den historien. De tre herrarna tego, men ryktet, tidningspressen och kinefotografkameran kunde icke tiga. Historien är nu ute i hela vårt land, och alla, som besöka Fläsian, hafva densamma i god hågkomst!

/Ewa Eriksson 2018

Tillbaka till toppen