Ett fenomen som fanns i Sundsvalls grundskolor under 1960-talet var s k skolpoliser.
Det var särskilt utsedda elever som skulle tillse att deras kamrater kom trafiksäkert fram till (och från) skolorna.
När jag började årskurs 4 på Kubikenborgsskolan HT 1964 så var jag redan van vid skolpoliser eftersom det också fanns sådana på lågstadiet i Östermalmsskolan. Jag följde noga deras anvisningar. Det var de äldre och således lite mer erfarna eleverna som fick förtroendet att vara skolpoliser. I Kubenskolan från årskurs 5 och 6.
När jag började i femman så blev jag själv utsedd och tog mig an uppgiften med viss bävan. Oftast blev jag placerad i korsningen Fridhemsgatan/Skiftesvägen på morgnarna. Då fick jag bege mig hemifrån lite tidigare och med mig hade jag det särskilda kännetecknet, det vita bältet, som skulle vara på under tjänstgöringen. När någon närmade sig i avsikt att korsa gatan och trafiksituationen var olämplig så höll vi armarna utsträckta. De flesta följde våra tecken. Största syndarna var dock de vuxna, som travade över ändå. När klockan var slagen så packade vi ihop och cyklade eller promenerade vidare till skolan. Jag minns att jag tyckte det var lite genant att komma för sent och knacka på klassrumsdörren när lektionen redan börjat, trots att jag hade giltig orsak.
Jag hade som skolpolis förmånen att vara med i uttagningen av deltagare till den stora trafiktävlingen i Sundsvall.
Varje skola utsåg två skolpoliser att företräda skolan i en teoretisk tävling om trafikregler, märken och bestämmelser. Seger gav en inteckning i vandringspokalen. Tre inteckningar och skolan skulle få behålla pokalen permanent. På Kubenskolan var det magister Sören Jönsson som hade hand om utbildning och träning av oss skolpoliser. Han hade en ambitiös och omfattande uttagning till tävlingen. I undervisningen användes en kursbok från NTF, Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande. Och, såvitt jag minns, hade vi 6 st delprov. De två skolpoliser med bästa sammanlagda resultatet fick representera Kubenskolan i tävlingen. Det blev Per-Omar Wibron och jag. Tävlingen ägde rum någonstans centralt i Sundsvall 1965 och det dröjde sedan flera veckor innan resultatet tillkännagavs. Döm av min förvåning när jag då fick veta att vi segrat. En mindre delegation, med bl a polisman Evald Börjesson och journalister, kom ut till vår skola och höll tal samt prisutdelning. Jag gick i klass 5b och Per-Omar i parallellklassen. Min klassföreståndare var Elsa Dahlström.
I årskurs 6 hösten 1966 upprepades proceduren och även då blev vi uttagna. Vi pojkar brukade under rasterna hålla till på den östra sidan om skolan, samma sida som bollplanen. Medan flickorna oftast fanns på den andra sidan mot matsalsbyggnaden. En mindre tjejgrupp kom halvspringande därifrån, rundade skolbyggnaden och fram till oss där vi fanns. Budskapet var att det hade kommit en ”delegation” och att vi även i år hade segrat! Jag blev jätteglad.
Min klassföreståndare var unga Inger Wikström, som hade tagit över efter att Elsa gått i pension.
Vi hade vunnit igen och dessutom tagit hem vandringspokalen för gott.
Jag undrar var den pokalen finns nu? / Glenn Forslund
Kommer Du ihåg Trafikskolan som låg granne med brandstationen? Vad det var noga med trafikkunskap på 50-60 talet.
Här fick man lära sig trafikvett i ett miniatyrsamhälle.
Skolpoliser, som Glenn berättade om ovan, var utbildade och fick egentligen ta ett stort ansvar för oss andra. De flesta av oss elever på väg till eller från skolan respekterade skolpoliserna och stannade snällt bakom deras utsträckta armar. Idag är det enorm skillnad på barnens skolväg mot för då och enorm skillnad på trafiksituationen. Men det skulle inte skada med mer trafikundervisning i skolorna idag, tycker jag. /Ewa Eriksson