Utedassets tid

Fotot är taget ute på Svartviksminnen, där man har monterat upp ett utedass och med texter som berättar om dassens tid.
Foto:Ewa Eriksson

Det fanns en tid då utedasset var en plats att umgås och diskutera affärer på, men det var för länge sedan, så länge sedan att man får läsa om det i historieböckerna.
I min berättelse handlar det mer om minnen, hur man tog med sig en kamrat på avträdet, en  som också hade behov. Eller att en förälder fick följa med och stå utanför dörren och vakta. Man ville inte alltid vara ensam där.
Vakta mot vad? Jo, mot allt okänt som kunde finnas i höstmörkret, kusliga tid! Med vinden vinande och regnet piskande var det inte så roligt gå till dasset själv, inte att sitta där ensam heller.  Man får ju komma ihåg att det inte fanns någon elektricitet där. För att skapa något slags ljus så tog man med en ljusstump och tändstickor, tände och lutade ljuset för att få stearinet att rinna ut på träsitsen och så tryckte man ner ljusstumpen snabbt att fastna i det mjuka icke ännu stelnande stearinet.  
Det var också viktigt att ta med papper, tidningspapper för att torka sig med. Det var till att gnugga det mjukt före användandet. Telefonkatalogen var bra att använda, den räckte länge och sidorna var lätt att få mjuka. Toapapper på rulle var inte vanligt.
Att hålla dasset rent, vill jag minnas, var väldigt viktigt där jag bodde. Det skurades med såpa och ofta låg en trasmatta på den lilla trappavsatsen som fanns upp till sitsen. Att skura dasset var något vi ungar hjälpte till med ibland.
Dassen låg ofta en bit från bostadshusen, lite avlägset, för man ville ju bort från odören och flugorna. Ja, så här har många av oss haft det. Så sent som på 1960 talet var det fortfarande vanligt med utedass, här liksom ute i övriga landet.
Visst fanns det folk som hade vattenklosett inomhus, i egna lägenheten, eller att flera familjer delade på ett gemensamt utrymme för toan.  Det var först under 1900-talet som avloppssystem började byggas i Sverige och det tog lång tid innan det kom till Skönsmon, Kubikenborg och Fläsian.
Utedass idag finns ju fortfarande, men då är det ju ett lite pittoreskt hus vid sommarstugan och med hjärta på dörren. Doftfritt till största del då kemikalier tar bort det mesta av allt.
Våra tunnor hämtades med häst och kärra. På Kubikenborg var det farbror Hugo Gruvberg som med handkraft rullade upp tunnorna på kärran och hela härligheten tömdes sedan i ett skogsparti som fanns utmed Enhörningsvägen! Vilket slitsamt, smutsigt och otacksamt jobb de hade de som tömde dassen.
När jag, för en kort tid sedan,  berättade för min yngsta son om ”hur det var förr” , lyssnade han förvånat till min dass historia och så kom det: Gick ni på toa samtidigt? Det var den första reaktionen. Idag är toabesöket en fridens stund i en jäktig tillvaro där man ensam har tillträde till ”avträdet.” 
Av Ewa Eriksson