Vad vi gjorde i parken

 

Vad gjorde vi i Parken?

Eftersom vi bodde allra närmast Parken, hade jag full koll på den. Både höst, vinter och vår. På sommaren lämnade jag den ifred, för då flyttade vi till Lo i Stöde, till vår sommarstuga.

För länge sedan hade Parken verkligen varit en PARK. Vi bara kallade den så. Det fanns många fina träd där, ek, kastanj och lönn kommer jag ihåg. De gav en massa löv på marken på hösten. Men det var farligt att leka i löv på den tiden. Då kunde man få barnförlamning. Jag gick i alla fall runt och sparkade i dem. Mot Öhgrensvägen var det diken och de blev snabbt fulla, så där struttade jag omkring.

Gungorna och karusellen utnyttjades flitigt. För att utöka repertoaren började vi hoppa baklänges ur gungan. Det gick att skaffa sig rekord även så. Jag minns inte att gungorna någon gång gick sönder, tack och lov, för vem skulle i så fall laga dem? Karusellen krånglade ibland. Men det berodde oftast på att någon knuffat under en sten, så att det blev tvärstopp. Vid ett sådant stopp, slog jag bort en flisa ur en framtand. Bänkarna i karusellen fick vara ifred, inget kludd eller kladd på den tiden.

Bredvid karusellen stod ett bra klätterträd, var nog en knotig ek. Den var bra för att det gick att klättra flera grenar upp, men man var ändå inte högt upp. Bra för mig som var och är höjdrädd.Under och runt gungorna var det sand. Där gick det bra att göra ”spårutor”. Fyra rutor fylldes med pojknamn, för det var vi tjejer som gjorde det mest. Sedan räknade ”spåtanten” tyst tills den som skulle spås sa stopp. Så räknade hon motsvarande i spårutan. Den ruta hon stannade på ströks. Det upprepades tills det var en ruta med namn kvar. Den tillkommande!

På ”planen”, den hette bara så, var det mycket fotboll, men också brännboll. Fotboll var då bara för pojkar. Blev det brännboll var det för alla. Jag tror det var en lite sandigare grop i ena hörnet. Kanske kunde vi hoppa lite längd där?

Det är spännande att se detta framför sig! Träden, grässlänterna ner mot planen, stigen upp mot hörnet av Larssons tomt. Det var en genväg över planen. Den startade nere vid järnvägen, intill vårt hus. Sedan förbi karusellen, snett upp mot planen. Tvärs över och uppför slänten. På den sidan var det några barrträd och lite skoglikt.

Anns barndomshusFoto:Ewa Eriksson

Den bästa tiden för planen och mig var vintern! Skridskobanan. Jag har åkt på alla slags skridskor: spiskrokar, enkla skridskor, halvrör, trekvartsrör, helrör och slutligen konståknings. Då var jag längst upp i karriären. Men jag fick inte gå konståkningsskola. Det var en på Skönsberg med Sylvia Gräs. Det blev bara åttor, skjuta hare och värmlandshoppet, förutom de vanliga skären. Ibland kom det en lastbil med plog dit och hjälpte till att få bort snön. Det var självklart en spolad isbana hela vintern. Inga indragningar då. När inte bilen kom, var det vi åkare som ”plogade”. Runt isbanan gjorde vi urholkningar, grottor. Det fanns inget att sitta på, när vi bytte om, så det blev i grottorna ibland. En del kom på spark. Jag kunde byta om hemma.

Hur använde vi Parken på våren? Det fanns vitsippor där, som jag gärna plockade, och det gick att hitta kastanjer bland fjolårslöven. De var bruna och lite oregelbundet runda. Vi åt dem inte, försökte bara att peta sönder dem. Vi gjorde fåror i stigarna, så det tidiga vårvattnet kunde forsa fram. Men jag har inget minne av att vi spelade kula där. Det gjorde vi på station´. Inte gick det att leka kurragömma där heller, för få gömställen. Vår och höst var nog ganska lika vad gäller lekar. Gungorna och karusellen! Jag minns inte att vi cyklade i parken. Vi sprang mycket, jagade varandra och lekte ”sur”. Lekarna var inte åldersbundna. De som kom dit var alla lekkamrater, vi var alla ”kubare”, redan då!

Berättat av Ann Fredbäck