Minnen från 1950-talet

Sista april – majbrasa

På 1950-talet inför sista april var det en tradition att vi grabbar och tjejer från Mogatan gick ner till Östermalm (Stadsmon) och tillsammans med de andra ungdomarna där bygga upp, förbereda för en majbrasa. Den placerades alltid vid en del av bäckparken, på lite ängsmark, vid Björneborgsgatan. (Det var innan Räddningstjänsten placerades där).  Vi släpade brännbart material till vår majbrasa och gjorde det med stort nöje. Materialet till vår brasa tiggde vi som regel ihop från de boende i husen på Östermalm. Det var div. bråte, tidningar, grenar, kvistar mm som vi kånkade på fram till vår plats.

Kvällarna gick och vi slet och släpade för att bli färdiga till sista april. Äntligen var det dags att tända på, och genast slog lågorna upp mot himlen. I Sundsvall på 50-talet var det tradition att man på malmarna, stadsdelarna, hade sin egen majbrasa. Nu på denna kväll tändes de och lyste som vårdkasar runt om i stan. Allt var mycket festligt och traditionsfyllt. Majbrasan var en bekräftelse på att den kalla och snörika vintern hade gjort sitt uttåg; nu under kvällen var det endast de mindre frusna snöhögarna intill Skönsmobäcken (Stafsättsbäcken) som påminde om den gångna vintern. Vi var förväntansfulla inför den ljusa och grönskande årstiden. Lukten av jord kändes från den bruna och fuktiga marken; det var en tydlig påminnelse om vårens ankomst – och kroppen liksom fylldes av energi.

Angående den bästa brasan i vårt närområde, var det som regel en tävlan mot den brasan som fanns ovanför Östermovägen, på Getberget. Ungdomarna däruppe hade inte sällan fått tag på bättre brännbart material, vilket gjorde att de ordnade den största brasan. Utöver det syntes den naturligtvis bättre, eftersom den låg högt uppe på ett berg.

Det var mäktigt att i mörkret stå intill ljusskenet från vår brasa, den heta värmen, höra sprakande ljudet; och känna röken som låg som ett dis. Därutöver ett ackompanjemang av div. smällar som Tigerskott, Kinasmällar, smatterband samt häxpipor. Men turligt nog hände aldrig något missöde med dessa smällar. De flesta personerna på platsen, vuxna och barn, var bekanta, kände varandra vilket bidrog till trivsel och ordning. För min del hade jag blivit bekant med många av dem, när jag på söndagarna gick runt bland husen och sålde Sundsvalls tidning, samt att jag var springgrabb på Konsum vid Solgatan/Vallgatan.

Det rådde en god, uppsluppen stämning vid brasan; alla trivdes och några sjöng vårsånger. Kanhända man hade stärkt sig lite under kvällen för att ytterligare förhöja stämningen…Det var ju trots allt en efterlängtad afton för alla. För vår del, som ännu var i tonåren, hade vi en lägre nivå på våra nöjen… Under kvällen gick vi upp genom den mörka parken till Götakiosken, som låg intill bäcken på Fridhemsgatan.

Götas Kiosk. Foto: Sundsvalls Museum

Kiosktanten Göta, en äldre pigg dam, var omtyckt; hon tyckte om att diskutera, och var aldrig svarslös.  Hon hade god hand med ungdomar och det var trevligt att handla hos henne. Nu var det dags för en läsk, vi beställde varsin Guldus, dåtidens höjdardricka för oss, som vi snabbt klunkade i oss. Sedan var det läge att gå ner till brasan igen. Den hade nått sin kulmen, och övergick alltmera till en glödhög. Folk började gå hemåt till måhända en försenad kvällssupé. Ännu en sista aprilafton närmade sig sitt slut. Än en gång hade vi fått uppleva en härlig kväll, som kunde summeras till flera sådana. Det är minnesvärda upplevelser att återkomma till nu på äldre dagar.

Bengt P. från Mogatan.    (Bengt Pettersson i Motala)

……………………………………………………………………………………..

Skidturer på 50-talet till Fågelbergsstugan 

Ett härligt skidgängFoto privat

Under min ungdomstid i Sundsvall på 1950,60-talet, var det ett populärt vinternöje på söndagarna, att ta en skidtur till någon av de skidstugor som fanns runt om i trakten. Det fanns många stugor att välja på, ex. NTO stugan, Scoutstugan i Östtjärn, Tallstugan och Klissbergsstugan (sistnämnda stugorna låg lite långt ifrån stan). Vi tyckte bäst om att åka till Fågelbergsstugan; på ditvägen åkte vi den längre skidsträckan om c:a 7 km från Slalombacken via NTO stugan och Svarttjärn. Hemåt åkte vi skidspåret på ca 5 km mot Södra berget. Vanligtvis var vi 3, 4 st. kompisar från Östermalm och Skönsmon, som på skidade iväg vid 09-tiden.

Egentliga skidspåret – det var endast ett opreparerat spår på den tiden –  började strax ovanför vattenledningsborgen. Den bästa tiden för skidturerna var på vårvintern, i mars månad med ganska mycket snö, 5-10 grader minus med lite skarsnö på morgonen. Då startade man med Blå Swix, men senare mitt på dagen fick man valla om till lite klister.

Vi hade olika slags skidor och kvalité på dem. För min del åkte jag på ett par Edsbyn-fjällskidor med hickorykanter och Kandiharbindningar, sådana där som man med en vajer knäpper fast på skidorna, framför pjäxorna. Det gjorde att pjäxorna satt hårt och säkert, man kunde böja fram foten utan större problem. Det kändes lite stelt att åka med den typen av bindningar men de hade sin fördelar i utförsbackarna, då man på ett säkert sätt kunde åka fort i svängarna, och bromsa in med sladd.

I början av skidturen gällde det att åka lite lugnt, värma upp kroppen och få en jämn puls. Sedan man kommit förbi skjutbanan, kraftledningsgatan och kommit runt hörnet vid Amerika-Svenssons, så var man inne i en bra och jämn åkning. Här börjar en svag stigning i barrskogen, upp mot krönet och sedan utför backen med en högersväng, in mot tätare skog av hängande ungbjörkar.

Under vår skidfärd träffade vi på många bekanta personer, som kom nerifrån Östermalm, Skönsmon och Kuben. De var i herrar och damer i 30 – 50 års-åldern, som liksom vi tyckte att det var ett trevligt söndagsnöje att glida fram i spåret. I NTO-stugan, som ibland hölls öppen på söndagarna med kaffeservering, där brukade vi stanna till för lite fika. Det var NTO-scouterna som skötte om serveringen. För några kronor fick man kaffe och en bulle. Så kände man sig pigg igen för fortsatt färd mot Fågelberget, i riktning mot Svarttjärn. Vid Bredsandsbäcken, bar det iväg lite uppåt och man kom strax  ovanför Svarttjärn. Efter någon kilometer kunde vi skymta kraftledningen, där skidspåret gick längs den. Sedan återstod sista etappen var några kilometerns åkning ännu längre mera uppåt innan man kom fram till den branta backen intill Fågelbergstugan. För att ta sig uppför den, gällde det att antingen trippa eller saxa skidorna.

Väl uppe på toppen var stugan inte sällan inramad av höga snövallar, med rader av skidor uppställda framför ingången. Det kändes som man hade kommit upp på ett mindre fjäll med milsvid utsikt men här ser man ut mot havet. Inne i stugan var det som regel en sprakande brasa som välkomnade alla. Serveringen sköts av några ”läroverkare”, troligvis från skidföreningen Vidar. Efter en rejäl skidtur känns det skönt att få i sig lite energi, saft och en ostmacka, samt ytterligare lite kaffe. Folk runt om brasan var på gott humör, man pratade om sin skidtur och hur mysigt det var här; det rådde en trevlig gemenskap. Efter någon timme var det dags att spänna på sig skidorna igen för färd hemåt. Full fart utför den branta och hårda backen ned till kraftledningsgatan. Det gällde att passa sig mitt i backen, där det gick ganska fort. Väl nere där åkte vi som omväxling den kortare vägen mot Södra berget. Terrängen är brantare, hela vägen upp till platån hitom kraftledningen nedanför Södra berget. Skidspåret korsade spåret nerifrån Böle, som gick längs en kraftledning, och vi åkte som regel in på det spåret, för sedan åka förbi ”Berggrens lada”, som låg på en äng intill skogskanten. Sedan var inte så långt kvar ner till Amerika-Svensson. Det var fin väl uppåkt backe dit ner, där man avsluta med lite slalom. Skidturen avslutades med någon kilometer upp till Sandmon.

Vi hade fått en stärkande skidtur, träffat trevligt folk, och inte minst, fått frisk luft och kondition i stora doser…

Bengt P. från Mogatan

 

………………………………………………………………………………………….

Skönsmon och Mammas gata

Min barndom upplevde jag i den del av Skönsmon som ligger mellan de två stora vägarna, Björneborgsgatan och Skönsmogatan i kvarteret Almedal. Vi var en vanlig familj där mamma var hemmafru och pappa jobbade. Livet lektes fram ända tills man skrevs in i skolan i 50-talets början. Skolan ja, det var ju den som  kallades för  sockerbiten pga. den vita färgen och fyrkantighet. Det fanns flera affärer där folk handlade sina matvaror. En som jag senare fick anställning i var Wetterströms Livs. En del handlade på ”bok” dvs. på kredit tills avlöningen kom, ett sätt att konsumera med handlarens goda hjärta. Den stora räkenskapsdagen var när alla kvitton för det gångna året skulle räknas ihop och läggas i  en särskild påse för att sedan få den av handlaren fastlagda återbäringen. Om minnet inte sviker så fanns / finns detta system kvar på OK:s bensin bl. a.

Tvättgrevens husFoto: Sundsvalls Museum

Längre upp på Almedalsvägen fanns ett tvätteri som ägdes av en person som kallades för Tvättgreven eller Tvättlappen och om han bodde i det stora huset vet jag inte. Genom området rann en bäck som  användes av tvätteriet . Jag vet inte var den rann ut, kanske vid Mohög?

I nästa kvarter söderut låg den nya Konsum tvåan, den byggdes i anslutning till kvarteret Skyttens bostäder. En kort tid fanns även ett bageri i en källarlokal där, bagar´n bakade jättegoda semlor. Nu är jag framme vid Skyttegränd / Skarpskyttevägen så det är nog bäst att vända innan jag kommer in på Kubensidan. Rakt ner till Björneborgsgatan där fanns det en mjölkaffär och senare en liten antikhandel. Hoppsan där höll jag på att kika in till syster Sally, henne fick jag besöka en gång när en blåslagen stortånagel skulle ryckas loss, hur det gick till kommer jag ihåg väl, efter mer än ett halvt sekel sedan. Björneborgsgatan västerut, smal,kurvig,dammig kommer fram till Wetterströms affär, eller Vettans som vi sade. Bröstsocker på snöre eller en Puckstång från frysen, mums. Vem kommer inte ihåg den spännande julskyltningen som trollades fram bakom de täckta  skyltfönstren, alltid första skyltsöndagen, ingen tjuvstart där inte. Fortsätter, sneglar upp mot Haags gård, den är den största gården i kvarteret med ett plåtslageri i hörnan.

Tvärs över gatan ligger Wallströms charkuteri men där handlade aldrig vi. En sångfågel vid namn Jeanette har sina rötter där. Nä, nu ska jag ned för backen till Lindahls kiosk vid korsningen. Veckopengen på 1 krona brinner i fickan, Vilda Västern o Prärieserier,  det var mina favoriter som inköptes för det facila priset av 25 öre styck. Kalas,mina tidningar hade kommit, snabbt hem nu, men man måste hålla koll för där uppe på krönet brukade de större grabbarna från ”barnrikehusen” hålla till. Om man fastnade i deras klor kunde det vankas en omgång smörj. Klarar mig förbi, kikar på när Kurt Jonsson, brottarn ni vet, lastar av sin  Scania. Flaket som spelades av med stålwire lades på tomten.

Nedför trappan i slänten till Brunnsgränd, hemma, där kommer farbror Andrén på sin moped. Han har pakethållaren full med gamla transport remmar som han har fått ute på byn. Av dem gör han finfina gummimattor som han säljer till hugade spekulanter. Att han har teknisk begåvning förstår man, när man ser alla maskiner han har tillverkat själv för att kunna klippa o stansa och foga samman allt detta. Har själv stått på dessa mattor 25 år senare vid fräsmaskinen på fabriken och de var fortfarande hela.

SkönsmogatanFoto: Sundsvalls Museum

Tur att det är sommar, men snart blir det kallt och veden ska in i vebon och sågas o huggas, en syssla som pappa sköter om, men vedboden är ett kärt tillhåll  med alla verktygen. Toalett hade vi ute, svinkallt på vintern, inget lyse, bara stearinljus att tillgå.

Vinter lika med kälkåkning i backen utför, bara inte gubben Farm sandar med sin aska för att  kunna köra med sin Peugot med lyktor i grillen och sommardäck. Till alla er som inte fick plats nu, det kan komma mera vem vet?

Björn Åberg  okt 2013

…………………………………………..

Som jag minns en liten del av Kuben

Nästan varje dag när jag promenerar Enhörningsvägen upp från Fridhemsgatan tänker jag på hur det såg ut på 50- talet. Då var det bara en smal väg upp till Kubenplan. På ena sidan låg en liten röd stuga, där familjen Holter bodde, på andra sidan fanns det bara skog. I slutet av 50- talet började avverkningen av all skog och där ligger nu Kubikenborgs industriområde. Det var en spännande tid för oss barn när vi fick se ”gubbarna” som högg och körde fram timret med häst. Jag kommer mycket väl ihåg två av ”gubbarna” med hästar, det var Herman Hedin och Kalle Näslund ( lite osäker på efternamnet ) Hermans hästar hette Ador och Blaisy, Kalles häst hette Solvin, en hetlevrad före detta travhäst. De varvade körningen så att en fick vila och äta när de andra jobbade. Efter gatan, som så småningom förband Enhörningsvägen med Östermovägen, hade gubbarna en rastkoja som värmdes upp med en vedkamin.Jag glömmer aldrig Edlund från Fränsta som kokade välling på kaminen varje morgon. Han drack vällingen ur en mugg, som han inte diskade på hela vintern!  På vårkanten var det bara ett smalt hål mitt i muggen!!

Bland skogshuggarna fanns Martin Hagström, känd bland alla gamla Kuben- och Skönsmobor. En gång satt jag och några andra grabbar i kojan och lyssnade på gubbarna. Martin tog fram en tom smörgåspåse och skrev ”Fågeln flaxar med sina vingar” och bad oss grabbar att ta ut satsdelarna i meningen. Vi skulle få tio kronor om vi klarade det. Och vi som inte ens kunde subjekt och predikat!! Då sa Martin att förutsättningarna för att lära sig språk är att man kan svenskan. Det sägs att Martin pratade sex språk, bland annat ryska och esperanto. Dom kunde förr också fast det var dåliga förutsättningar!

Till vänster ovanför Kubenplan gick vägen upp till skyttepaviljongen. När man kom till bäcken fanns ett hus där familjen Näsman bodde. De hade två barn, Lars ”Bena” född -41, och Maud född -45, Maud och jag var klasskamrater. Om man fortsatt skogsvägen kom man upp till skjutbanan. På den tiden var John Persson vaktmästare där. Han och hustrun Maine hade tre söner, Leif, Ulf och Jan. Ulf var min klasskamrat ett år. När man gick till vänster från skyttepaviljongen kom man under Kubenbackens hopptorn och ovanför låg Kubikenborgs klubbstuga, som tyvärr brändes ner juldagen 1993. Till höger från paviljongen går man mot Amerika Svensson, NTO, Svarttjärn och Fågelbergsstugan, men det är en annan historia!

Mindes gjorde Stig Norrström 2010-12-08