Konditori Eclair på Skönsmon
Som barn till ägarna av konditori Eclair växte jag upp i våningen ovanpå under 1960-talet. Kvarteret Lodjuret var nybyggt när vi flyttade in, men höghuset var ännu inte färdigställt.
Min far Yngve hade mitt under kriget, som 14-åring, ensam skickats från hembygden på landet i Ångermanland till storstaden Stockholm. Man ville att han skulle bli någonting annat än alla andra där hemma som jobbade med skogs- och jordbruk.
Kontrasterna blev förstås stora. Han fick börja som springpojke på ett konditori och kämpade som inneboende med stränga hyrestanter som förbjöd matlagning på rummet och snålade med el. Ofta hade han heller inte pengar att köpa färdig mat. Han engagerade sig i idrott och blev medlem i Hammarby. Så småningom avancerade han inom konditoribranschen. Yrkeskunskap och färdigheter ökade. Under ett drygt decennium arbetade och verkade han i Stockholm, bl a på flera hovkonditorier. I mitten av 50-talet flyttade vi upp till Timrå, där han då fått anställning på ett konditori och kommit närmare hemtrakterna.
Efter en tid tyckte han att kostymen som anställd blivit alltför trång och började att rekognosera efter något eget. Vi hade fått kännedom om ett kvarter med affärslokaler som höll på att byggas på Skönsmon i Sundsvall. Förutsättningen att kunna genomföra drömmen var att erhålla ett större lån. På den tiden var det något helt annat än dagens kreditgivningar. Genom en nära relation till en kund kom han i kontakt med en kamrer och började förhandla om ett lån. Kamreren besökte arbetsplatsen och samtalade även med kollegor och arbetsgivare. Han tillstyrkte, men det förutsattes dock att flera personer gick i borgen för lånet. Operation övertalning av vänner och bekanta påbörjades. Många var tveksamma, men slutligen ställde två personer i släkt- och bekantskapskretsen upp. Dessutom fick vi också ett lån av en broder till min mor Bertha.Vägen låg nu öppen. Men det var mycket som skulle ordnas. Inte minst beställning och anskaffning av all utrustning till bageri och butik samt anställning av personal.
I december 1960 flyttade vi in till Sundsvall och under våren 1961 öppnades det nya konditoriet. När jag som 6-åring för första gången kom in i bageriet (tillverkningen) så blev jag nästan förskräckt av alla maskiner. Något liknande hade jag aldrig sett tidigare och dom såg farliga ut. Givetvis behövdes all denna utrustning, men hantverksskickligheten var också mycket viktig för att forma alla goda och läckra bakelser, tårtor, bröd och bakverk.
Vi var spända och nyfikna på omgivningen och hur våra presumptiva kunder skulle reagera. Men snart nog insåg vi att efterfrågan blev över all förväntan och försäljningen blomstrade. Vi fick också god draghjälp av den spirande framtidsoptimism som fanns på 60-talet. Under en del av decenniet gick europaväg 4 via Fridhemsgatan och turister och långväga resande sökte sig in.
Jag kommer ihåg att skådespelaren Allan Edvall ibland kom och fikade på sin väg upp till Jämtland.
Min far jobbade med tillverkningen i bageriet och mor i butiken med försäljning och servering, men också med att sköta hemmet och oss barn. Det var ju praktiskt på så sätt att vi fanns i våningen ovanför eller ute på gården och lekte. Så dom kunde ha koll på oss trots förvärvsarbete. Ville vi någonting så var det enkelt och snabbt att nå dom. Förutom utomhus, så gick det att komma till konditoriet inomhus via källaren. Dessutom fanns det en snabbförbindelse på telefonerna.
När jag blev lite äldre så fick jag börja att hjälpa till i konditoriet, främst under skolloven. Det var plåtskrapning, rensning av jordgubbar, skirande av ägg, mm. Så småningom fick jag även sköta den stora ugnen och jässkåpen, koka vaniljkräm och göra anslagsbottnar till tårtor.
I flerbostadshuset på Fridhemsgatan 80-82 fanns det ursprungligen totalt fyra stycken affärs bostadsrättslokaler på bottenvåningen. När en av de intilliggande affärerna med sy,tyg och tillbehör skulle upphöra så passade vi på att köpa in den. Det dröjde ett tag innan vi fick lokalen i ordning och mellanliggande väggar borttagna. Under tiden passade jag på att använda den som lekplats och monterade upp min Fleischmann tåganläggning på de, för mig, stora ytorna. När lokalen väl var integrerad så hade vi expanderat både bageriet och serveringen. Ett nytt stort frysrum var också anlagt.
Tiden gick och snart blev även den andra intilliggande lokalen, vitvaruaffären på hörnet (ursprungligen blomsteraffär), till salu. Vi köpte in den också och startade en liten kompletterande servicebutik med livsmedel. Som mest hade vi tiotalet anställda både på hel- och deltid.
Otaliga äro de minnen, av människor och händelser, som jag har kopplade till konditoriet. En icke ovanlig kommentar från vänner och bekanta var frågeställningen hur jag kunde hålla mig så smal och smärt när vi hade ett helt konditori att ta av. ”BagarBerthas” bullar var det också en del ironiserande om.
Vid ett tillfälle så skulle min lågstadielärare Elisabet Nyberg på Östermalmsskolan förklara för eleverna vad ordet ”händig” betydde. Då vände hon sig till mig, inför klassen, och bad mig att till morgondagen tillverka en marsipanfigur och ta med. Orolig för detta gick jag hem och berättade. Min far hjälpte mig då att forma en marsipangris som jag tog med dagen efter. Men jag berättade aldrig att det var han som hade gjort den. Vid ett annat tillfälle så hade min skolfröken Elsa Dahlström på Kubikenborgsskolan beställt bröd. Då fick jag ta med mig det på morgonen till skolan och bära upp det till lärarrummet.
När färg-TV introducerades i Sverige så var vi tidigt ute med att anskaffa en sådan. Vid nästa stora TV-sända sportevenemang så blev det mer än fullsatt i serveringen.
Åtskilliga var de beställningar av bröllopstårtor och krokaner som vi tog emot. Jag tror att vi var först i Sverige med att introducera den stora sk familjesemlan.
Min far gick också till final i mejeriorganisationens Sverigetävling på Grand Hotel i Stockholm 1984 om den bästa nationaldagsbakelsen. Där kom han på 2:a plats med sin ”Moder Svea”. När vår konung Carl XVI Gustaf var på besök i Västernorrland så fick vi in en förfrågan och beställning av spunnet socker. Far och mor klädde upp sig extra, åkte själva iväg till Härnösand och levererade det.
1994 sålde vi företaget. Vi var glada att verksamheten kunde fortsätta och bibehållas. De nya ägarna köpte senare in den sista återstående affärslokalen i längan och konditoriet hade då expanderat till hela bottenvåningen.
Sedan dess har Konditori Eclair bytt ägare ännu en gång men telefonnumret och namnet, som förresten på engelska språket är ett slags bakverk, är fortfarande detsamma som på vår tid och vi är själva där och handlar då och då. Vi hoppas att verksamheten får fortleva ännu under många år.
/Glenn Forslund