I Sundsvallsfjärdens inlopp, mitt emot Kubikenborg, ligger ön Tjuvholmen. Segelfartyg som var på väg in mot Sundsvalls hamn, förlorade vind i seglen när man passerade ön, och därav namnet Tjuvholmen. Historier finns också att ön skulle ha varit ett smuggelställe , kanske det finns viss sanning i den historien också, men det har inte bidragit till öns namn. På toppen av Tjuvholmen finns spår efter gravfält som man tror är från tidig järnålder. Att stenbrytning förekommit på ön, kan man hitta i ett stadsfullmäktigeprotokoll. Här fanns bl.a ”granit av god kvalitet”. Man kan också finna uppgifter att sten hämtades härifrån vid återuppbyggnaden av Sundsvall efter stadsbranden.
Ön har också använts som kolupplag, varifrån ångbåtarna försågs med kol. Under senare delen av 1830-talet, när koleran härjade i landet, uppfördes en karantänstation på ön.
På öns sydvästra sida fanns en fyr, som hjälpte fartygen genom den smala leden in mot stadens hamn. Ön har i alla tider lockat till utflykter. Här har funnits en dansbana och en fotbollsplan. På 1930- och 40- talet var det vanligt att familjer från bl.a. Kubikenborg gjorde sin söndagsutflykt till ön. Till midsommar lövades båtarna innan man rodde över.
För försvaret av Sundsvall blev också ön en viktig plats. Här finns bunkrar och bergrum, vilket också betydde att ön inte fick besökas av utländska medborgare under en tidsperiod. Det var landstigningsförbud under andra världskriget och fram till 1947.
Någon gång i mitten av 1930…Jag minns hur familjer samlades nere vid Kubikenborgs strand och tillsammans lövade roddbåtarna. I mammas fikakorg fanns Kronsaft och kanelbullar. Vi skulle fira Midsommar på Tjuvholmen tillsammans med grannar och vänner. Männen gav sig upp till ”kortskogen” för att ta fram sina kortlekar och kanske en fickplunta.
Vi barn stannade nere vid stranden med våra mammor för att leka och bada. Det var inte vanligt att vi hade baddräkt, så för min del blev det ett linne som sattes ihop med en säkerhetsnål i grenen. Berättat av Sigrid Eriksson
Någon gång under 1950 talet……Även på vintern lockade Tjuvholmen till besök. En dag gick jag och en kompis över isen från Kubikenborg till Tjuvholmen. Medan vi utforskade ön kom isbrytaren och bröt en ränna mellan fastlandet och oss. Nu var det till att skynda sig över till Alnösidan. Väl där började resan hem, genom att gå och ibland hånka eller sula efter olika bussar. Det var sen kväll innan jag kom hem till en orolig mamma. Berättat av Jan Bäckström
Denna berättelse om Tjuvholmen är en sida ur föreningens skrift “Kubikenborg i centrum, Minnen från en annan tid” som kom ut i mars 2012.