Sista april 1950-talet
På 1950-talet inför sista april var det en tradition att vi grabbar och tjejer från Mogatan gick ner till Östermalm (Stadsmon) och tillsammans med de andra ungdomarna där bygga upp, förbereda för en majbrasa.
Den placerades alltid vid en del av bäckparken, på lite ängsmark, vid Björneborgsgatan. (Det var innan Räddningstjänsten placerades där).
Vi släpade brännbart material till vår majbrasa och gjorde det med stort nöje. Materialet till vår brasa tiggde vi som regel ihop från de boende i husen på Östermalm. Det var div. bråte, tidningar, grenar, kvistar mm som vi kånkade på fram till vår plats.
Kvällarna gick och vi slet och släpade för att bli färdiga till sista april. Äntligen var det dags att tända på, och genast slog lågorna upp mot himlen. I Sundsvall på 50-talet var det tradition att man på malmarna, stadsdelarna, hade sin egen majbrasa. Nu på denna kväll tändes de och lyste som vårdkasar runt om i stan. Allt var mycket festligt och traditionsfyllt. Majbrasan var en bekräftelse på att den kalla och snörika vintern hade gjort sitt uttåg; nu under kvällen var det endast de mindre frusna snöhögarna intill Skönsmobäcken (Stafsättsbäcken) som påminde om den gångna vintern. Vi var förväntanfulla inför den ljusa och grönskande årstiden. Lukten av jord kändes från den bruna och fuktiga marken; det var en tydlig påminnelse om vårens ankomst – och kroppen liksom fylldes av energi. Angående den bästa brasan i vårt närområde, var det som regel en tävlan mot den brasan som fanns ovanför Östermovägen, på Getberget. Ungdomarna däruppe hade inte sällan fått tag på bättre brännbart material, vilket gjorde att de ordnade den största brasan. Utöver det syntes den naturligtvis bättre, eftersom den låg högt uppe på ett berg.
Det var mäktigt att i mörkret stå intill ljusskenet från vår brasa, den heta värmen, höra sprakande ljudet; och känna röken som låg som ett dis. Därutöver ett ackompanjemang av div. smällar som Tigerskott, Kinasmällar, smatterband samt häxpipor. Men turligt nog hände aldrig något missöde med dessa smällar. De flesta personerna på platsen, vuxna och barn, var bekanta, kände varandra vilket bidrog till trivsel och ordning. För min del hade jag blivit bekant med många av dem, när jag på söndagarna gick runt bland husen och sålde Sundsvalls tidning, samt att jag var springgrabb på Konsum vid Solgatan/Vallgatan.
Det rådde en god, uppslupen stämning vid brasan; alla trivdes och några sjöng vårsånger. Kanhända man hade stärkt sig lite under kvällen för att ytterligare förhöja stämningen…Det var ju trots allt en efterlängtad afton för alla. För vår del, som ännu var i tonåren, hade vi en lägre nivå på våra nöjen… Under kvällen gick vi upp genom den mörka parken till Götakiosken, som låg intill bäcken på Fridhemsgatan.
Kiosktanten Göta, en äldre pigg dam, var omtyckt; hon tyckte om att diskutera, och var aldrig svarslös. Hon hade god hand med ungdomar och det var trevligt att handla hos henne. Nu var det dags för en läsk, vi beställde varsin Guldus, dåtidens höjdardricka för oss, som vi snabbt klunkade i oss. Sedan var det läge att gå ner till brasan igen. Den hade nått sin kulmen, och övergick alltmera till en glödhög. Folk började gå hemåt till måhända en försenad kvällssupé. Ännu en sista aprilafton närmade sig sitt slut. Än en gång hade vi fått uppleva en härlig kväll, som kunde summeras till flera sådana. Det är minnesvärda upplevelser att återkomma till nu på äldre dagar.Bengt P. från Mogatan.
