Katrinebergs Laggkärlsfabrik
Minnen, minnen säger ingenjör Torsten Landqvist i en intervju i Sundsvalls Posten, oktober 1947.
I länken nedan kan du läsa hela intervjun och samtidigt få en inblick om livet på Laggkärlsfabriken. Det tillverkades mer här ute på fabriken invid Kumo, än laggkärl och kyrkbänkar…….
Laggkärlsfabriken låg alltså ner mot vattnet, strax söder om Kubikenborgs sågverk och i början av nuvarande Kubal idag.
https://sok.sundsvallsminnen.se/dokument/info?AID=23562&TES=Dtextp
……………………………………………………………………………….
Café Blå Porten
Per Undén minns sin barndoms Kumo och Café Blå Porten i ett mejl till vår förening i augusti 2014.
”Mellan vändplatsen för Kumobussen och vår tomt fanns en liten skogsdunge, tomten var rätt lång i nord-sydlig riktning. I söder gränsade vår tom till Berglunds (året runt boende) ”uppe på berget”. Jag tror han var gammal bogserbåtsskeppare som gått i land och avslutade sin yrkeskarriär som hamnkapten på Stockviksverken. Om detta torde hans dotter Ulla, som är några år äldre än jag, kunna berätta. Om jag bara visste hennes nuvarande efternamn förstås.
Bilden vid grinden påminner mig om hur Sundsvallsposten, som morfar prenumererade på distribuerades. Den kom mitt på dagen med en Njurundabuss. Då bussen passerade öppnade konduktören dörren och slängde ut tidningen i farten över staketet men den hamnade dock ibland på vägen. Tidningen var hoprullad med omslagspapper så sidorna spreds inte för vindarna men kunde vara svår att hitta ibland. Var det dessutom regnigt och den inte hämtades in direkt fick den hänga på tork ett tag.
Apropå bussar så körde Kumobussarna en badbuss till Fläsian något eller några år. Om det var ett misstag eller inlagt i rutten minns jag nu inte när bussen, en sådan där riktigt kantig kaross och urgammal redan då, kom nerskumpandes på Norrstigen. Den fick ju knappt plats i böjarna.
Egentligen är det märkligt att mina morföräldrar kunde driva ett framgångsrikt kafé så länge under så primitiva former som det var, sett med dagens ögon. Inget rinnande vatten, ingen elspis i köket, endast en jättestor vedspis för matlagning och vedpanna för centraluppvärmning och torrdass på gården. Hugaligen! Från köket kom man upp till gästvåningen via en smal trappa med vassa plåtkanter som stack ut något lite för att minska nötningen. Hur många gånger jag gjort mig illa på dessa kanter kan jag inte räkna till.
När så kåken till slut revs i slutet av 60-talet hade egentligen ingenting förändrats. Jo ett litet kylskåp hade installerats i skafferiet tror jag, men inget rinnande vatten bara en jättelik vedspis och fortfarande torrdass på gården. Handpumpen i köket, som man en gång i tiden pumpade vatten från brunnen nere mitt emot Toklins, fungerade inte under de år jag kan minnas. Varför ingen reparerade eller ersatte den är ju också ett mysterium.
Men trevligt hade vi på somrarna.