Foto: Sundsvalls Museum
Vår barndomsplats är sig inte lik, bara mycket mer trafik. Och den kan aldrig, aldrig nå´nsin bli densamma.
Den var vår en gång för länge sedan, det var då nu är det redan, en bygd en gång för länge, länge sedan.
Ja visst inget är längre som det var. Så är det naturligtvis för oss alla när vi blir lite äldre. Men skillnaden är verkligen större för en del än för andra. När vi som barn växte upp gick i skola, och ”läste för prästen” och så småningom blev vuxna, då såg Skönsmon, Kumo, Kuben och Mon med flera platser helt annorlunda ut. Massor av människor hade sina bostäder och sitt liv mellan Sundsvallsfjärden och Ostkustbanan.
Nu bor vad jag vet inte en människa längre där. Allt är rivet och raserat. Borta är bostäderna, arbetsplatserna och servicen.
Vem minns t.ex kioskerna, affärerna, verkstäderna, salteriet, möbel-verkstaden, frisören, bagerierna och järnvägsstationen. Vem känner längre till gångbron över järnvägen till post, polisstation, distriktssköterskan, bibliotek mm?
Vem minns spårvagnen som gnisslade, skramlade och pinglade fram mellan sina anhalter mellan stadscentrum och vändplatsen i närheten av ”garveriet”. Dom som är lite äldre har kanske också minnen av herrgården, ladugården och folkets park. Det jag har uppehållit mig är trots allt i stort sätt bara den del av Skönsmon som låg mellan järnvägen och fjärden.Jag skall fortsätta min vandring mellan dessa två komponenter ytterligare ett stycke söderut till Katrineberg, Hällsund och Sundsvalls Havsbad.
Platsen Katrineberg varför fick den det namnet? Jo, egentligen började det i Motala. Just i Motala föddes två bröder Svante och Knut, söner till en verkmästare Landqvist vid Motala verkstad.
Den äldre och lite lugnare brodern Knut började arbeta på modellverkstaden på samma företag som fadern. Han var en flitig och målmedveten yngling som efter fjorton timmars arbetsdag, med en förtjänst på 5 öre i timmen, satte sig på skolbänken hos en officer med bl.a. matematik som huvudämne. Knut fick så småningom anställning vid SJ:s verkstad i Floda.
Svante som var den äventyrligaste av bröderna fann tidigt hemstaden för trång och liksom många andra på den tiden begav han sig till Amerika. Så småningom lockades också Knut över det stora landet i väster. Troligen hade broderns brev förtrollat även Knut.
Där borta hade bröderna lyckan med sig. Lyckan står den starke bi som det heter och deras flit och framåtanda fick sin belöning. Det var i huvudsak byggnadsverksamhet som var deras gebit. Det berättades att de lät uppföra en egen stuga på egen tomt. Och detta var faktiskt en röd stuga med vita knutar. Tomten och stugan låg mitt i den stora stadens centrum och staden var faktiskt Chicago. Chicago var väl inte den världsmetropol som den är idag. Knut fick så småningom plats som verkmästare vid det största företaget i St. Anthony. Slutligen lär de ha ägt ett eget företag i Staterna.
Många svenskar reste över och blev borta för alltid. Andra kom hem fattiga som kyrkråttor.
Men bröderna hörde inte till någon av de grupperna. Så dom hade resurser för att fara hem och hälsa på. Bara lite ”fram och tillbaka”, men nog låg väl lite hemlängtan och molade.
Alltså våren 1874 var Motalasönerna åter i sin hemstad. Nåja dom skulle ju snart återvända,detta var ju bara en liten kort nostalgitripp.
Men ödet hade annat i sitt sköte. De två brödernas öde hette Sundsvall. Deras syster Berhardine hade gift sig med kaptenen C.A.Ryström flyttat till Sundsvall. Och nu ville hon att dom skulle komma hälsa på. OK vi måste ”shake hands” med vår nye svåger tyckte dom och avreste till Sundsvall.
De två ”entreprenörerna” såg genast möjligheter i den tidens ”klondike” Sundsvall. Redan hösten 1874 bildades firman S & K Landqvists i Sundsvall, och nu gick det med fart.
Man köpte mark av en av Sköns storbönder. Bröderna visste verkligen vad dom gjorde.
Platsen i sågverksdistriktet var väl vald. Det var den s.k. bjälkknubben vid sågverken som man eftertraktade. Det fanns gott om sådan knubb vid sågverken. Och det var inte ovanligt att knubben var tre fot och mer i fyrkant. Det var alltså avkap från de skrädda bjälkar som sågverken exporterade till bl.a. England. Det var prima kärnvirke, och när de sågades upp fick man massor av prima laggkärlsträ.
En fabrik hade alltså etablerats strax söder om Kubikenborgs såg; Katrinebergs laggkärls-fabrik. Och så tog det fart och nu var det amerikansk arbetstakt som gällde. . Ett ögonvittne berättade; ”spån som fladdrade som flygande fanor, remmar som susade förbi öronen, och järnband som rullade som ormar, i sanning världen åttonde underverk”. En kaj anlades där pråmar forslade trä från olika sågverk. Och där produkterna från fabriken lastades ut för leveranser. Det var c:a tjugofem olika sorters laggkärl allt från 1-kilos smörbyttor till 100-kilos mjöltunnor och däremellan baljor, sörpämbar, tvättbunkar och kar. De första badkaren i Sundsvall torde ha kommit från Katrineberg.
Arbetsstyrkan varierade men 1883 var det: 1 verkmästare, 2 svarvare, 1 maskinist, 1 försågare, 1 sågare, 1 hjälpsågare, 1 spånpojke, 2 virkeslastare, 1 hyvlare, 2 hyvelpojkar, 1 stavsågare, 1 bandsmed, 1 kärlmålare (kvinnlig), 1 bottensvarvare, 1 körare och 5 övriga pojkar.
Vid sekelskiftet till 1900-talet blev tillgången till lämpligt virke till laggkärl sämre, då gällde det att hitta nya uppgifter för fabriken. Man hade redan tidigare tillverkat bl.a. bänkar till Skönsmons kyrka. Man lade alltså om produktionen till byggnadssnickeri. Och när disponent Enhörning lät uppföra sin ”vikingahall” för att ta emot besökande, levererade fabriken alla snickerier till paviljongen.
Knut hade först satt bo, och då hans fru blev den första kvinnan på platsen döptes den till Katrineberg. Sedan köpte Svante, fastigheten Hällsund där han byggde sitt och Karin Nordlunds hem på den klippiga höjden ovanför landsvägen.
De båda bröderna kom att engagera sig mycket i Skönsmons municip, som låg dem varmt om hjärtat. Ett av de första projekten i sammanhanget var att se till att läsbarnen från Skönsmon skulle slippa den långa vandringen till Sköns prästgård tre gånger i veckan för konfirmand-undervisning. Efter många om och men kom kantor Linde från staden ut till skolan för under-visning. Ett annan angelägenhet var att se till att en begravningsplats anlades på Skönsmon.
Apropå havsbadet sedan, så var det många som på senare tid hade ”Laggen” som sin favoritbadplats där. Och visst ramlar väl poletten ner när man inser att det var laggkärlsfabriken som gav namn åt stället.
Svante Landqvist dog 1890, och brodern Knut fortsatte driften fram till 1912 då remmarna slutade snurra, ångmaskinen stod kall. Någon rök steg ej längre ur fabriksskorstenen. Året efter stannade också ett annat maskineri; Knut Landqvists hjärta hade också stannat.
Sundsvall 2011-01-19 Berättat av Rune Östberg
Tillbaka till toppen